Key West

Efter dramatiken med det obehagliga lilla röda bäret Rosary Pea (f.ö. har state parken svarat att de ska utforma en handout till framtida besökare) har vi återgått till vår planerade rutt igen. Lilla Esther är fortfarande sjuk, men hänger med så gott hon kan. Vi fortsatte vår resa söderut ner mot Key West och hade tre övernattningar där. Första dagen begav vi oss till en trevlig badstrand i Bahia Honda State Park. Härligt skönt premiärdopp! Det var faktiskt möjligt att först bada i Mexikanska golfen och sedan gå det cirka 100 m till andra sidan ön och ta ett dopp i Atlanten.

Dagen därpå tog vi campern ner till Key West. Efter att lyckats hitta en parkeringsplats, strosade vi runt i byn och tog den obligatoriska bilden vid Southernmost Point. Det är USAs sydligaste punkt och därifrån är det bara ”90 miles to Cuba”, som det står på bojen. Därefter drog vi oss så sakta ner mot Mallory square. Det är hit alla kommer för att titta på solnedgången. Försäljare och entertainers tar tillfället i akt och passar på att tjäna lite pengar och vi fastnade för en gycklare som gjorde en kul show med sin enhjuling. Solen gick ner som planerat och folk klappade i händerna efter att det pyst till i vattnet. Fantastiskt!

Hmm, vad ska vi hitta på dag?

Efter att ha checkat ut drog vi oss norrut tillbaka mot fastlandet. Vi hade inget speciellt program för dagen så vi stannade till vid en beach och tog ett bad och vilade ut i vår camper. Flickorna tog tillfället att sova och föräldrarna fick sig en kaffe och donut. Vi hade bokat en plats på en liten privat campingplats i Key Largo, men när vi kom dit fanns det ingen som checkade in oss! Hon som driver stället hade inte synts till på hela dagen, så vi fick bege oss ut för att finna ett nytt ställe att slå läger på. Inte helt lätt, men till slut fick vi en plats utan el och vatten. Vatten gick att lösa och el kunde vi få via vår generator. Skönt att ha någonstans att sova! Nu sover flickorna och imorgon beger vi oss till John Pennekamp State Park.

Sikke en forskrækkelse!

Det er jo absolut sjovest at skrive om oplevelser, der er sjove og spændende, men i går havde vi en af de dage, man helst vil være foruden. Vi overnattede i Jonathan Dickenson State Park, hvor vi havde en fantastisk fin og naturskøn campingplads. Vi var omgivet af en masse grønne vækster, vi ikke kender hjemmefra. Vi samlede kogler og på et tidspunkt kommer Esther og viser nogle røde bær. De ligner mest små knaldrøde bønner. Hun siger, hun har haft én i munden, men spyttet den ud igen. Ok, tænker vi, vi har ikke set noget opslag om giftige planter. Til gengæld står der, at man skal holde øje med flåter. Næste morgen, altså i går, vågner Esther med lettere feber. Vi pakker sammen, og på vejen ud af parken spørger vi en ranger om, hvad det er for røde bær. ”De har en meget hård skal, men indeni er en gift, der kan slå 11 mennesker ihjel”. Afsted til nærmeste sygehus. Der er ikke noget med lange ventetider på skadestuen. Vi kommer ind med det samme. Esther bliver registreret, får målt blodtryk, bliver vejet og får taget sin temperatur indenfor få minutter samtidigt med at vi svarer på en masse spørgsmål. Kort efter kommer en sygeplejerske og lidt efter en læge. Ret effektivt må man sige, men rædslen har sat sig i stakkels lille Esther, der græder og slet ikke kan forholde sig til alt hvad der foregår. Lægen tager billeder af de røde bær, vi har taget med. Han ringer til en giftinformation, og kan kort efter berolige os med, at rangeren har taget fejl med hensyn til de røde bær. Vi skal ikke bekymre os om det mere. Istedet sætter han i gang med at undersøge Esther for, hvorfor hun har så høj feber, som de siger hun har. 101 grader Fahrenheit. Vi ved ikke, hvad det svarer til i Celsius og har ikke adgang til internet. De siger bare, at det er højt. Vi undrer os, for vi synes ikke, hun er så varm. Sygehuset vil have et depositum på 1500 dollars (!) Göran snakker med forsikringsselskabet og en sygeplejerske vil nu tage urinprøve på Esther for at udelukke blærebetændelse.

Efter et par timer forlod vi sygehuset, rystede over, hvad Esther havde været udsat for. Derhjemme går vi da ikke og undersøger for blærebetændelse så snart vi har lidt feber. Vi fandt frem til at 101 grader Fahrenheit svarer til 38,3 C. Så hvorfor al denne ståhej?! Tror svaret ligger i, at sygehuset ikke kan risikere at overse en blærebetændelse. Altså et forsikringsspørgsmål. Vi kom ind for at få udelukket at Esther var blevet forgiftet. Det fik vi hurtigt udelukket, og lægen kom frem til at feberen skyldtes lidt betændelse i øret. Vi fik recept på antibiotika, som vi dog ikke har købt. Esther har ikke engang ondt i ørerne. Samtidigt er vi helt utroligt lettede.

De næste par timer sidder vi stille i husbilen og kører mod syd. I Homestead finder vi den campingplads, vi skal bo på. Vi leger på legepladsen, spiser aftensmad og lægger pigerne tidligt i seng. Alle er trætte efter en anstrengende dag.

Vi kobler os på internettet, som vi ikke har haft tilgang til i statsparkerne. Finder billeder af de røde bær og læser om dem. Rosary peas. De er på listen over de 10 mest giftige planter i Florida. Rangeren havde helt ret i, hvad han sagde. Hvorfor sagde lægen noget andet til os?

Det får vi aldrig at vide. Til gengæld skrev Göran en mail til statsparken med en opfordring om at hænge information op om planten.

Heldigvis har vi haft en dejlig dag idag. Stille og roligt har vi kørt ned over the Keys, de mange øer, der er forbundet med masser af broer. På vejen gjorde vi stop ved en frugthandel. ”Robert is here” hedder stedet. Jeg har læst om stedet i Politiken, og det var absolut et besøg værd, når man nu er på de kanter. Robert sælger en masse frisk frugt, meget af det fra egen plantage. Mens man drikker sin nylavede milkshake med friske bær, kan man kigge på geder, skildpadder, høns, en enkelt struds og en masse andre turister.

De næste tre nætter skal vi bo på samme campingplads ikke langt fra Key West. Her er varmt. I morgen skal badetøjet frem!

Sea World

Shamu show

Inte lika häftigt som klätterborgen, men ok

Dag nummer två tillbringade vi på Sea World. Är det något amerikanarna kan, så är det att göra storslagna shower. Själva framförandet byggs upp av en dramatisk symfoniorkestermusik med pukor och fanfarer och en djup berättarröst som guidar åskådaren igenom med en we-are-the-world story. Det fick vi smaka på när vi kollade på delfinshowen och, inte minst, deras Shamu-show (späckhuggare). Fantastiskt snyggt och imponerande! Frågar man Esther tyckte hon nog dock klätterbygget, med nät, rör att krypa i och ruschkanor, var det häftigaste. Det var fullt ös på henne och svårt för mamma och pappa att hela tiden hålla koll på var hon var i det stora klätterparadiset.

I torsdags fick vi vår husbil och kunde direkt se att det var ett klart lyft jämfört med den vi hade i Nya Zealand. Efter att ha fått klart för mig hur man lossade på handbromsen och hur automatväxeln fungerade var det bara att tuta och köra. På vägen till Sebastian Inlet State Park stannade vi till på ett McDonalds Play och Esther fann snabbt en kompis som hon ville leka med. Att den ena inte förstod vad den andra sa spelade inte någon som helst roll. Lek är ett universellt språk!

På fredagen fortsatte vi färden söderut med soligt och fint väder. På vägen stannade vi till på Walmart som har ett sortiment som överträffar det mesta. Esther och Thea charmar och väcker leende. Amerikanarna är väldigt snabba med att ge komplimanger och stannar gärna till för att jollra lite med Thea. Väl framme på ännu en State Park blev det grillat med jordgubbar till efterrätt. Kvällen avnjöts med stillheten som gäst och ljudet av två små flickor som sov tungt. 

Here we go!

Endelig er vi i Florida. Vi har ventet med længsel på, at vores ferie skulle begynde. Vi har talt en masse om, hvad vi skal opleve, og nu er vi så i gang med vores eventyr i Florida. Også på denne rejse har vi tænkt os at skrive lidt om vores oplevelser. Du er meget velkommen til at læse med!

I går aftes satte vi fødderne på amerikansk jord efter et par flyveture, først 3 timer til Island og siden 8 timer til Orlando. På den lange flyvetur fik vi lov at benytte os af 6 sæder istedet for 3, eftersom flyet slet ikke var fyldt. Pigerne lå derfor hver på to sæder og sov en stor del af turen. Hvilken luksus!
Vi er 6 timer bagud svensk tid og det skal vi jo lige vænne os til. Esther var klar til at stå op kl. 3 i nat.

Dagen i dag har været ret afslappet. Vi hoppede på en bus, som kørte os op ad International Drive til en masse outletbutikker. Her fik vi handlet lidt tøj til os alle fire, og Esther fik sig et par superseje, blå solbriller.
Nu står den på leg på hotelværelset. Man kan jo egentlig synes, det er ret begrænset, hvor mange gemmesteder, der er på sådant et værelse. Alligevel har Esther og Thea nu fået en halv time til at gå med at lege gemmer. Vi havde håbet, at vi kunne bade i swimmingpoolen på hotellet, men det er faktisk for koldt idag. Vi har nydt at slippe for huer og vanter og kunne gå rundt uden jakker og lufte tæerne i sandalerne i dag, men rigtigt varmt har det ikke været. Det må vi have til gode.